Jag känner igen denna känsla, denna otroliga härliga känsla i kroppen men törs inte riktigt förmå mej att känna efter vad det är.. Är det att jag ÄNTLIGEN är redo att efter alla dessa år efter allt tråkigt som hänt att jag faktiskt vågar gå vidare, ta nästa steg och förmå mej att ge mej ut och bli kär ?! Jag tror det skulle vara den sista eller iaf nästsista passande pusselbiten till det liv jag strävar efter, att få bli en hel familj, även om Emma inte kommer få ha sin obligatoriska pappa med i bilden, så kan hon ändå få en superunderbar fadersfigur och jag vill ju så gärna ge henne ett syskon i framtiden..