Pappor !

Personligen tror jag att många pappor har svårt att binda de banden en mor har till sina barn, vi bär barnet i magen i 9 månader, känner var liten spark, är med den lille konstant de första månaderna, medans en far får 2 veckor den första tiden. Vi är oftast mammalediga med den lille i 1 år medans fadern får några få timmar efter jobbet varje dag. Barnen blir "mammiga" under perioder av livet och stöter därför undan fadern en hel del. Dem får värkligen kämmpa för att få det banden en moder har med ett barn medans vi faller naturligt in på en nära plats i deras liv. Tror att denna kampen kan skrämma många pappor som tar den lättare vägen, istället för att kämmpa sig igenom denna kampen så gör dem saker vid sidan om och hamnar längre och längre ifrån faderskapet än vad dem igentligen borde =( Vet dock inte din personliga insyn på detta men det är vad jag många gånger sett ske.

Visst har vi mammor försprång,men det är absolut inte svårt för en pappa att oxå bli en centralgestalt för barnet om dom verkligen vill.Jag har sett otaliga bevis för det.Pappor tror jag gärna skyller ifrån sig och många mammor har en konstig inställning å låter helt enkelt inte pappan komma barnet tillräckligt nära.

Det finns de pappor som verkligen skärper till sej, och även mammorna.. De ska ha en stor eloge för det..

Och de mammor som inte tillåter sina barn att ha kontakt med papporna, de är det något fel på enligt mej.. Men nu skrev jag detta inlägg mycket pga personligt skäl och den erfarenhet jag har..